Varför är IQ så känsligt?
Alltså, varför är nämnandet av den egna höga intelligenskvoten (gäller även de egna barnens dito) känsligt för många människor? Känsligt på ett sånt sätt att det skapar negativa känslor och ibland uttryck. Jante kickar igång.
Det är ganska vanligt att människor med hög IQ avfärdar detta och tycker att ”va fan, det är deras problem om de inte kan ta det, jag tycker inte att de är mindre värda för att de är mindre intelligenta, de kan ju t.ex. vara bra på matlagning, det är inte jag”. Eller något annat för att påstå att problemet inte finns eller att det inte borde finnas. Visst, så kanske det är för en del individer och jag får väl åtminstone halvt gratulera dem.
Jag ser den här spänningen i mötet mellan människor och många högintelligenta ser den också. Varför är det problematiskt att berätta om sin höga intelligens men inte om att man är extremt duktig i köket? Jag har kommit fram till ett svar som jag gärna prövar på dig som läsare. Säg till om du tycker att jag har fel.
Jag tror att det handlar om makt. Jag tror att människor förhåller sig till varandra mycket i fråga om makt och hierarkier. Nu pratar jag alltså om i stora drag omedvetna mentala processer stöpta av årmiljoners evolution. När någon i ens närhet plötsligt visar sig ha stor makt så reagerar primaten i oss. Ska vi ta makt-fajten? Ska vi liera oss med personen? Kan vi mobilisera socialt tryck för att minska personens makt? Halkar jag ned i hierarkin nu? Återigen – i stort sett omedvetet.
Vad har vi för andra saker som ger oss vår makt? Pengar, utseende, kändisskap, social status, fysisk styrka…och några fler. Det är inte svårt föreställa sig hur omgivningen ofta reagerar på olika sätt när en person plötsligt visar sig ha något eller flera av dessa maktattribut. Det är inte mycket likgiltighet. Intelligens skiljer sig på ett avgörande sätt från de andra sakerna – du kan inte skaffa dig det, antingen har du det eller inte. Visst kan du lära dig mycket och bli intellektuell och du kan göra saker för god hjärnhälsa men den generella IQ:n, eller G, är som den är.
Så när normalbegåvade Kim möter högintelligenta Luise så står hen inför en person som tänker snabbare och djupare och som har en generell förmåga att förstå saker mycket lättare. Ett sublimt men potentiellt hotande övertag.
Vad ska vi göra om det är så som jag beskrivit det här? Jag tror att vi ska börja med att erkänna det. Sedan ska vi noggrant understryka att det inte handlar om människovärde och att vi får ta med det i tankarna om hur vi på bästa sätt ska leva tillsammans med våra maktolikheter.
Jag tror att du har en poäng i att makt är inblandat. Reaktionerna som kommer handlar ofta om att ta ned en till samma nivå eller lyfta den andra till samma nivå, t ex ”ja, jag har också tänkt att göra det där provet” (=jag är lika smart som du) eller ”går det verkligen att mäta IQ?” (=är du egentligen så där smart?). Det finns de som verkar lätt imponerade också, men då får jag ofta en känsla av att det handlar om att de väljer att spegla sig i någon obefintlig glans som bara deras hjärna ser, dvs de väljer att dra nytta av det för egen vinning.
Ja, precis. Det är också fascinerande att lägga märke till samma tendenser hos sig själv. Jag är inte neutral inför människor med stor makt, även om jag är medveten om att det finns bakgrundliggande orsaker, även om jag vill nonchalera reaktionerna. Det är helt säkert så att människor reagerar olika starkt och att en del personer inte bara intellektuellt blir oimponerade utan genuint faktiskt inte bryr sig. Sorry för alla negationer.. 🙂
Jag gillar din ”handlingsplan” 🙂 även om jag tror att vi skall ta den i omvänd ordning. ”Jag tror att vi ska börja med att erkänna det [att det handlar om makt]. Sedan ska vi noggrant understryka att det inte handlar om människovärde”. Bara här i Sverige om vi går några decennier tillbaka så ser vi hur vi var väldigt tydliga med att intelligens var en faktor som avgjorde ditt människovärde.
Från 1920 talet drev våra två största politiska partier (C och S) linjen att personer med låg intelligens skulle tvångssteriliseras. Det så att deras gener och låga intelligens inte skulle gå vidare i arv. Alva och Gunnar Myrdal var frontfigurer i den här kampen. Nazityskland hade samma idéer. Deras program avslutades i och med krigsslutet. Sverige fortsatte det här in till modern tid (1974 avskaffades lagen).
Det här är då inte med jante att göra. Det här är genuina åsikter som människor har/haft. Att förståndshandikappade har samma människovärde är en åsikt som idag är PK i Sverige. Men det är en relativt ny åsikt.
Den andra sidan av myntet är att högintelligenta personer börjar prata om sin intelligens, inte gömma den och göra den hemlig eller mystisk. Lite grann som den här bloggen. Gör vanliga saker och inte tar sig för att vara mer än andra.
Det var en intressant vinkling, Padi, och värdefullt att påminna oss själva om mörkret (på flera sätt) vi lämnat bakom oss ganska nyligen. Även om vi båda pratar om intelligens och människovärde nu så är det en sak som jag ofta tycker att man glömmer bort och som är värt att åtminstone notera. Inte din huvudpoäng alltså, vilken jag delar helt.
Vi är i många sammanhang påverkade av den familj- eller stampsykologi som vi hade stor nytta av tidigare under vår (för-) historia, för vår överlevnad bland annat. Vi är automatiskt mer på vår vakt mot de som är annorlunda jämfört med de som vi är vana vid. När det gäller intelligens hamnar både mycket lågt och mycket högt intelligenta människor utanför normen och är därför mer utsatta för risken att utsättas på olika sätt. Eftersom intelligens i sig är något huvudsakligen mycket positivt – en maktfaktor t.ex – så går det inte så bra att bunta ihop låg- och högintelligenta i jämförelsen med normalintelligenta, inte utöver det jag precis gjorde. Det går inte heller så bra att jämföra förhållandet mellan en högintelligent och normalintelligent med förhållandet mellan en normalintelligent och en lågintelligent p.g.a. att normen hamnar i olika vågskålar.
Ditt värdefulla inlägg med den barbariska idéen riktad mot lågintelligenta kan absolut vara bidragande till att det är känsligt att prata om intelligens idag och det är ytterligare ett hinder att ta sig förbi, utöver det jag skrev om.
Kort och koncist. 🙂
Hej,
jag rekommenderar att se föreläsningen som prof Roland S Persson höll för lärare i Stockholms Stad i maj 2014.
Roland S Persson är professor i psykologisk pedagogik vid Högskolan i Jönköping och en ledande auktoritet inom
området hög prestation (talang) och särbegåvning.
I föreläsningen tar han upp fyra områden:
VARIFRÅN KOMMER VI? Från det ideologiska tvånget om likformighet till marknadens krav på individualism och prestation
KÄRT BARN HAR MÅNGA NAMN: Vad är särbegåvning, talent, expertis, högprestation, eminens, dubbelriktad begåvning och så vidare?
EXTREMA BETEENDEN OCH SAMHÄLLET: Det krävs tillåtelse att vara öppet särbegåvad!
VARTHÄN ÄR VI PÅ VÄG? Varför har plötsligt hög prestation plötsligt hamnat på den politiska agendan?
Föreläsningslänk: https://youtu.be/QxDpsiIQJaM
Ha en fortsatt trevlig dag 🙂
Mvh Tom
Tack för tipset Tom.
Jag hade sett den tidigare men mindes inte någon tydlig koppling till min iq/makt-poäng i inlägget.
Jag såg den nu igen och han pratar faktiskt lite om hur de socialpsykologiska mekanismerna (med evolutionärt ursprung) försvårar för de udda särbegåvade bl.a. genom att besserwisser-ism starkt ogillas i en grupp även om den särbegåvade vet och förstår mer än andra utan besserwisserns behov av att hävda sig.
Tack
Neil
Människans vinnaregenskap, i förhållande till andra däggdjur, är intelligens. Inom alla andra områden, egenskaper, förlorar vi. Mao mer intelligent är mer människa.
Jag tror problemet beror på att skillnader i begåvning inte riktigt passar in i den politiska diskursen varken om du är höger eller vänster idag. Vänstern har ju rent bokstavligt förnekat skillnader mellan människor genom olika teorier och underideologier där man förklarar alla skillnader i utfall med olika former av diskriminering, rasism, klasskillnader och liknande sociala konstruktioner. En höger-motsvarighet är att alla kan bli vad de vill om de anstränger sig och jobbar hårt, olika utfall är alltså en form av karaktärsbrist där de som inte går upp i ottan och jobbar hårt blir fattiga.
Säger du däremot att det finns skillnader i begåvning och att vissa är mer begåvade än andra så blir alla provocerade av det.
Jag tycker att det låter som en bra beskrivning av att ideologier ofta skär sig med verkligheten och när det gäller dina exempel med vänstern och högern så stämmer det säkert ganska bra. Det skulle alltså stämma med det faktum att intelligens har en stark genetisk komponent.
Däremot ser jag inte att det är en bra förklaring till varför det är just känsligt. Det finns andra – även mentala – drag eller egenskaper som har en tydlig genetisk komponent (och därmed skulle skära sig med ideologier) men som ändå inte är känsliga i det mellanmänskliga. Bland personlighetsdrag finns mycket som gör oss människor olika och som bidrar till framgång eller misslyckande på områden på ideologiers domäner. Ta grit t.ex. Men det är inte särskilt känsligt att jämföra graden av arbetssamhet, drivenhet, extroversion, etc. Anledningen tror jag är att de allra flesta dragen har baksidor som gör att det blir ett landskap av individuella styrkor och svagheter. Skillnaden med intelligens är att det är en sån allmänglitig och ensidigt stark egenhet utan baksida. Det finns inget uppvägande gott med att vara ointelligent.