Öppet brev till verkligheten

Hej Verkligheten.

Jag går rakt på sak; jag tycker att Du är ganska svår.

När jag vaknar på morgonen tar det mig inte speciellt lång tid att komma fram till vart jag är. Ofta är det i min säng. Den ligger i mitt rum, och det, i sin tur, utgör större delen av min lägenhet, som ligger i Ursvik, i Sundbybergs kommun, i Stockholms län i Sverige, Skandinavien, Norden, Europa, jorden. Jag har inga svårigheter att identifiera mig i något av detta; fysisk plats verkar alltså inte vara så svårt. Den fjärde dimensionen, tiden, tar lite längre tid att komma underfund med, vanligen så lång tid det tar att sträcka sig efter telefonen och se vad klockan är. Fortfarande inga större svårigheter.

Men efter att jag kommit fram till var och när jag befinner mig, har jag fortfarande inte svarat på en fråga som skulle kunna ses som ganska viktig. Är jag verklig? Är min omgivning verklig? Hänger den här omgivningen ihop med andra omgivningar? Vad finns mellan omgivningarna?

Tänk Dig att Du anländer till en stad som Du inte tidigare besökt. Du står på en tågstation och tittar på kartorna för de stationer Du kan nå med pendeltåg/tunnelbana/spårvagn och försöker komma fram till vart Du ska härnäst. Hotellet ligger vid den stationen. Det museet ligger där, det monumentet ligger där, det köpcentret ligger där, den nattklubben ligger där. Du gör mentala noteringar vart Du kan hitta platserna Du avser besöka, baserat på vilka stationer som är närmast.

Om Du däremot bor i en stad i flera år och lär Dig områdena kommer Du på att stationerna inte är isolerade bubblor som innehåller vissa saker. Det går faktiskt att gå mellan den och den stationen, det går att ta andra vägar, det går att ta sig fram utan ett enda tåg även om det kanske tar längre tid.

Men för mig, Verkligheten, är Du ofta som en främmande stad, full av intressepunkter i olika bubblor isolerade från varandra. Jag börjar lätt undra vilka bubblor som sitter ihop och om några av dem faktiskt inte är verkliga. Det London som Neil Gaiman beskriver i Neverwhere, är det verkligt? Det är inte det London jag kommer till om jag tar flyget till Heathrow, såvitt jag vet, men det hindrar det inte från att sitta ihop med Dig på något sätt.

Kanske framstår de här funderingarna som främmande för Dig, eller kanske grubblar Du mer över Din egen existens och omfattning än någon annan. Det finns ju de av oss som inte tror på Dig alls, som tror att de själva är det enda som finns och att allt annat är deras medvetna eller undermedvetna föreställningar eller drömmar. Andra är helt och fullt övertygade om att allt de uppfattat med sina sinnen är det som utgör Dig, trots att de inte sett ens en bråkdel av Dig (antar jag?).

Och, som Immanuel Kant konstaterat långt innan mig, är vi ju faktiskt begränsade varelser. Om Du, den faktiska verkligheten, och vår upplevda verklighet är desamma, det kan vi helt enkelt inte veta. Vi ser världen genom våra mänskliga ”glasögon” som låter oss, men också tvingar oss, att se vissa mönster och samband.

Så, jag kommer att fortsätta kämpa för att förstå Dig, samtidigt som jag vet att min förmåga är begränsad. Och skulle Du någon gång vilja berätta hur det verkligen ligger till, så är Du välkommen att kontakta mig här i kommentarerna.

Med vänliga, om än konfunderade, hälsningar

Imaginary Castles