Konsten att prokrastinera
För att fortsätta skryttråden: jag är världsmästare i att prokrastinera!
Jag får absolut ingenting gjort om jag inte har lite för mycket att göra och gärna några riktigt maffiga deadlines som hänger över mig. Så, för att inte ligga på soffan och pilla mig i naveln hela dagarna har jag alltså nu tre universitetskurser, ett heltidsjobb och två barn med många fritidsaktiviteter. Trots det så prokrastinerar jag och det värsta är väl att i 99 fall av 100 så klarar jag mig i alla fall.
Båda mina B-uppsatshandledare är jättenöjda över inlämningarna hittills. De vet förvisso inte om varandra, jag ansåg att det var en information som de mår bättre av att inte veta. Det står uttryckligen att man förväntas lägga ner motsvarande heltidsarbete, dvs 40 timmar i veckan, på båda kurserna. Den ene handledaren har dock koll på att jag nog jobbar lite vid sidan av studierna. Att jag i själva verket leder ett team på drygt tio personer i ett utvecklingsprojekt ”råkade” jag också glömma att berätta… Man måste ju ändå tycka att han är lite rar som var bekymrad över om jag skulle få problem med CSN eftersom han råkade rapportera in ett kursresultat lite sent. <3
Varför prokrastinerar jag? Förmodligen för att jag helt enkelt går igång på rejäla utmaningar. Sist prokrastinerade jag så bra att jag fick skriva ihop en enaktare i drama-avsnittet på en kväll (25 A4), vilket definitivt var en utmaning. Problemet är att jag tycker det är roligt när det ändå går vägen och därmed har jag inget som helst incitament för att börja i god tid. B-uppsatserna kommer att omfatta ungefär 150-200 sidor, men eftersom jag vet att jag kan producera mycket och hyfsat bra text på kort tid, så kommer jag inte igång. Det finns massor av andra saker att göra, t ex städa i skafferiet, läsa en helt annan bok än kurslitteraturen eller plantera om blommor. Listan på sådana saker som ”måste” göras är alltid omfattande, särskilt i inlämningstider. Och nej, det verkar inte bli bättre med åldern heller! I det avseendet har jag inte blivit äldre och klokare, utan bara äldre.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att planera upp B-uppsatsen kapitelvis, för att ha någon slags planering att hålla mig till. Visst låter det klokt? Jag ska bara <fyll-i-valfri-aktivitet> först …
