Året är 1995
“Den här terminens pjäs kommer vara Alfons Åberg. Det blir väl kul?”. Jag är 5 år. Jag förstår mig inte på fröknarnas envisa dramapedagogik, men jag vet att jag kommer få någon avancerad roll med många repliker. Jag kan ju redan läsa och skriva. Att jag inte tycker om att spela teater verkar inte vara så viktigt. Men jag får rollen som Alfons farmor. Det är inte alls många repliker för min roll; jag ska mest sitta i en gungstol och låtsas sticka på någon varm och tjock halsduk fastän pjäsen utspelar sig under sommaren. Helt ologiskt. När de andra övar på sina repliker säger en av fröknarna till mig: “Kom Sofie, jag ska visa dig en sak”. Fröken tycker att jag lika gärna kan lära mig att sticka på riktigt, eftersom jag ändå inte har så många repliker att öva på. Så vi sitter där, i vårsolen, på det fällda trädet på dagisgården och hon visar mig hur man stickar både räta och aviga maskor. Jag tycker att det är roligt. Det fascinerar mig att se halsduken växa fram och det är inte alls svårt. Att det skulle vara något märkvärdigt med det hade jag inte en tanke på.
Senare det året föreslår dagispersonalen för mina föräldrar att jag ska hoppa över 6- årsgruppen och börja skolan direkt. Men det tycker inte mina föräldrar. De har nog aldrig riktigt förstått hur långt före de andra barnen jag var både motoriskt, emotionellt men framförallt kognitivt. Det var kanske inte så konstigt att jag fick rollen som Alfons farmor ändå, för bland de andra barnen passade jag aldrig riktigt in.
Igenkänning på det! Jag tyckte att det tog lång tid att s a s hitta sin flock. Jag gled igenom både grundskolan och gymnasiet utan någon större insats. Jag kommer ihåg att när jag gick i ettan på lågstadiet så pratades det om att flytta upp mig, men jag tvärvägrade. Jag tyckte inte om vare sig den klass eller fröken jag skulle få, så jag var inte alls med på noterna. Inte heller mina föräldrar förstod att jag nog i själva verket hade behövt en radikal acceleration upp till någon årskurs på mellanstadiet för att passa in kunskapsmässigt. På universitetet hittade jag en studentförening att engagera mig i och där hittade jag till slut min flock. Människor som var precis som jag. Äntligen passade jag in och slapp känna mig som Alfons Åbergs farmor, jag också!
Jag känner mig igen i det här sambandet. Man oftast blir placerad till roller vilka man redan har ett förnuft om inte ett förståelse för vad det är man ska göra vilket då kan orsaka känslan av trishet för att det är väldigt uppenbart. För att man vet vad man ska göra. Problemet är inte du utan andra studenter som behöver handledning och vägvisning innan de förstår helt vad det är och hur de ska göra.
Jag verkligen hoppas att efter grundskolan när jag kommer till teknik eller vilket linje det nu är i gymnasiet att saker kommer att bli ännu mer stimulerande än förr samt att lärarna kan besvara de mer avancerade samt komplexa frågor du möjligtvis har eller kommer upp med under självaste undervisningen.
Det finns många av oss men säkertligen det är inte lätt att hitta liknande människor för att största andelen ligger undan oss statistiskt.
Jag verkligen ogillar repetetion för att essentiellt det är bara upprepning av saker som vi redan har gått igenom eller förstått oftast hjälper det inte alls för att jag har skrivit eller memorerat saker i minnet. Det kan hända att både lärare och andra barn kan ha svårt att förstå oss även om vi gör saker enklare än de är med en tanke i huvudet.
Jag tror att jag är i 130-135 poäng klassen. Jag gillar åtminstone att hjälpa andra men jag är alltid inte bäst på det samt vid andra tider jag vill fortsätta mitt eget arbete utan distraktioner.
Det kan hända att jag förlorar koncentrationen med mitt arbete för att jag tar in för mycket information vilket leder till at jag blir distraherad till slut.