Om Rädslan för Döden, och om Tidens Obönhörlighet

Varning för tunga måndagsfunderingar. Läs om/när du orkar fundera, eller låt bli.

Det var flera år sedan jag senast skrev ett blogginlägg, inte bara för IQ-bloggen, utan över huvud taget. Jag talar gärna och mycket om min vilja att skriva, oavsett om det är blogginlägg eller forskningsrapporter eller dikter eller spelregler eller noveller eller romaner, men spenderar inte tid på det faktiska skrivandet. Nog verkar det vara ett problem jag har generellt, förstärkt av min ångest och mina tvångstankar, att jag ofta fastnar i interna tankespiraler och kan tänka mig, hoppas, drömma eller önska mig att jag ska åstadkomma nåt, men det är svårt att komma dit i verkligheten.

Någon gång ibland, som idag, så råkar det helt enkelt träffa rätt, och viljan att skriva passar med verkligheten, både att min förmåga råkar vara med med mig, men också yttre omständigheter. Det kan verka som att det är en ren slump om blogginlägget blir av eller inte, och helt verklighetsfrånvänd är nog inte tanken; visst vill vi tänka oss att om vi bara lägger vårt fokus och vår beslutsamhet i något så kommer det att bli som vi vill, men så är ju heller sällan fallet i verkligheten. Serier av mer eller mindre oförutsedda händelser gör att vissa tankar, förhoppningar och drömmar blir verklighet, och andra förblir fantasi.

Denna långa inledning tar mig till dagens tema: den allmänmänskliga upplevelsen av rädsla inför döden. En typisk måndagsfundering.

För inte så länge sedan ställde en Youtube-kanal jag följer frågan ”Är du rädd för döden?” i en undersökning i deras community. De gjorde senare också en video om detta, och varför vi inte borde vara rädda för döden. Precis som mycket annat som vi inte borde vara rädda för, är det inte säkert att resonemangen hjälper. Antingen så funkar de, eller så funkar de inte. Det vet vi förstås inte förrän vi har prövat, även om det går att ha hypoteser i förväg.

Resultatet i deras undersökning sa att lite mindre än hälften av människorna som svarat är rädda för döden, omkring 47%. Detta är förstås inte en statistiskt säkerställd undersökning på något vis, men jag blev ändå förvånad, för det var färre än jag väntade mig, även i denna specifika grupp. Rädsla för döden verkar för mig vara något som de flesta människor bär på i någon form, i alla fall fler än 47%.

Sen började jag läsa kommentarer. Människor som började förklara, mer eller mindre utförligt, hur de kände inför döden, tanken på att själva dö, eller vara döda, eller vad som händer efter döden, eller på vilket sätt de skulle dö. En del nöjde sig med sitt eget perspektiv, medan en del försökte göra mer allmänmänskliga iakttagelser. En del fann trygghet i sin ideologi eller religion, medan andra kände sig osäkra eller utelämnade. Jag tänker mig att flera av de som svarat ”Nej” i undersökningen mycket väl kan ha varit de som i kommentarerna skrev något i stil med ”Jag är inte rädd för döden i sig, men…” och så fortsatte på något av många resonemang.

Detta väckte förstås tankar och funderingar hos mig, och jag tänkte försöka reda ut och dela med mig av mina tankar.

Jag är en orolig person. Det har jag varit hela mitt liv, även som barn, och många av de tidiga minnen jag har i mitt liv är minnen starkt färgade av oro och ångest. Jag tänker och funderar mycket, ibland i spiraler som blir destruktiva för mig, samtidigt som jag är medveten att jag fungerar på det här sättet och försöker dra i handbromsen innan hjärnan är djupt nere i sådana mönster. Dessutom är jag väldigt känslig för intryck och känner alla känslor, mina egna och andras, väldigt starkt. Att jag under mitt drygt trettioåriga liv har hunnit vända och vrida på tankar om döden gör knappast någon förvånad.

För det första så tror jag inte på någon (som jag känner till) befintlig idé om ett liv efter döden. Då är det ganska svårt att tänka sig hur det känns, eller inte känns, att dö. Det blir inte riktigt jämförbart med att somna in (även om den liknelsen används flitigt) eftersom tillståndet sömn inte innebär total förlust av intryck från sinnen – det går ju faktiskt att bli väckt – och även innebär drömmar och annat. Att istället tänka sig en medvetslöshet där kroppen eller hjärnan inte alls tar in eller bearbetar information är svårt; vi är ju då inte alls medvetna om vad som händer. Skulle vi vakna ur en sådan medvetslöshet skulle vi inte kunna säga någonting om tiden vi varit utslagna. Jag tror att svårigheten är att tänka sig att mitt jag upphör. Det slutar finnas och observera och tänka något alls, och jag kan ju inte föreställa mig utan mig, så det blir en omöjlighet.

Detta är dock inte i huvudsak det som skrämmer mig. Tanken på att inte finnas är svår och kan vara jobbig, men det är inte den som står för det smygande obehag och den oro som tankar på döden ändå skapar i mig. Jag fastnar istället ofta på tankar om tid.

Vår förståelse av tid må vara en konstruktion medan tiden i sig är oändlig, men vårt förhållande till tiden är ändligt. Vi har en startpunkt och en slutpunkt, och medan de flesta av oss vet när vi började så kan vi inte veta när vi slutar. Det vi vet är, att med tidens obönhörliga marsch närmar vi oss hela tiden en okänd slutdestination. Vi kan inte förutse den, och kanske skulle vi inte må det minsta bättre om vi kunde göra det och faktiskt känna till tiden för vår slutpunkt. Den egenskap hos tiden som jag har svårast att förlika mig med är just dess orubblighet. Det gör mig skräckslagen att tänka, att jag inte vid någon tidpunkt kan säga ”Hold on a minute” och få lite andrum. Att tänka att vissa saker, som den globala uppvärmningens påverkan på jordens klimat, kanske redan har passerat en tid då den fortfarande gick att vända, och att det kanske därför redan är för sent. Tanken på att en gång hamna efter, och att, eftersom tiden inte väntar in mig, fortsätta att alltid ligga lite efter.

Det hjälper inte det minsta att jag är en person som ältar, som fastnar i förflutet och föreställer mig hur annorlunda tidslinjen kunde ha varit om en liten parameter varit annorlunda, eller vad som skulle kunna hända om det gick att gå tillbaka till en viss tidpunkt och leva ut världen därifrån, hjälpt av kunskap från en tid som aldrig egentligen hänt, eller att föreställa mig olika framtidsscenarier, deras orsaker och hur troliga de är. Att fastna och spendera tid på dessa tankar är tragiskt ironiskt, eftersom det är tid jag inte får tillbaka, och denna ”förlorade” tid blir en del av nästa spiral av oro nästa gång tanken infinner sig.

Detta är hur jag kan fundera om tiden och om döden. Det är inte det vanligaste tankemönstret jag fastnar i, men det är onekligen ett mönster som kan påverka mig negativt när jag inte lyckas värja mig och dra i handbromsen i tid. Samtidigt är det ju, när Pandoras box väl är öppen, inte möjligt att stänga in dessa tankar, utan funderingarna behöver få finnas för att hitta något sätt att förlika sig med tankarna, med döden och med tiden. Den enda vägen är framåt.

Såvida ingen revolutionerande upptäckt inom fysiken ändrar vår förståelse av tid och kommer fram till att tidsresor faktiskt är både teoretiskt och praktiskt möjliga, förstås. Men detta är inte ett scenario jag (avsiktligt) kommer spendera min tid eller tankemöda på denna måndag.

Hur tänker ni som läser detta? Har ni några tankar att dela med er av i kommentarerna? Är det jobbigt att dela med sig av tankar kring detta ämne? Varför tror du att det är så?

Imaginary Castles

PS. Jag ber om ursäkt om jag trampar någon måndagsentusiast på tårna. Själv är jag egentligen ganska neutralt inställt till måndagar och har bara benämnt detta som ”måndagsfundering” efter den populära åsikten att måndagar är tunga dagar.