Om Spiraler och Gestaltning av Psykisk Ohälsa
Jag tar mig friheten att anta att du någon gång har läst en bok eller sett en film eller TV-serie som porträtterar en person med en psykisk sjukdom. Det kan vara en huvudroll eller biroll som är drabbad och vara ett svårt tillstånd som schizofreni eller Cotards syndrom eller mildare (men nog så allvarliga) åkommor som depression eller ångestsyndrom. Tänk på en sådan karaktär och hur den var gestaltad. Var karaktären bara delaktig i tragiska eller komiska scener, eller fanns det variation? Var karaktären definierad av sitt sjukdomstillstånd, eller hade den personlighet utanför sin sjukdom? Var det ett realistiskt porträtt eller en karikatyr?
Eftersom vi inte alla är specialister på sjukdomar kan det vara svårt att veta. Kunskapen om psykisk ohälsa är ständigt växande men är fortfarande låg i stora delar av befolkningen. Många har bildat uppfattningar baserade på felaktig information och populärkulturella stereotyper som inte alls reflekterar verkligheten, och många av dem har i sin tur svårt att släppa taget om sina gamla åsikter och ”kunskaper” för att göra plats för nya.
Jag skulle kunna spendera många bokstäver, ord, meningar, stycken, sidor, inlägg, på att identifiera myter om psykisk ohälsa och reda upp dem. Kanske är det något jag kan fortsätta med. Förmodligen skulle jag också hitta en mängd egna missuppfattningar jag bär på, och kunna släppa dem för att ta in ny, bättre information. Idag tänker jag koncentrera mig på ett av mina egna hälsotillstånd, nämligen tvångssyndrom.
Tvångssyndrom eller obsessive compulsive disorder (OCD) är välkänt i populärkultur men kanske inte fullt så mycket i vardagen. Sjukdomen definieras av tvångstankar och tvångshandlingar, ofta upprepade i mönster som är mycket svåra att bryta. En tvångstanke är en plötslig tanke eller sinnebild som ofta följs av kraftig ångest. Den kan se ut på många olika sätt, till exempel en stark oro för att smittas av en sjukdom, otäcka bilder av vänner eller familjemedlemmar som råkar illa ut, eller bara en brännande känsla av att något inte är rätt. Denna kan i sin tur leda till en tvångshandling, som till exempel att tvätta händerna många gånger i följd för att försäkra sig om att förhindra smitta, att kontrollera att spisen är avstängd tio gånger för att försäkra sig om att ingen faktiskt kommer brinna inne på grund av din oförsiktighet, eller att låsa och låsa upp sin ytterdörr tills det helt enkelt känns rätt och är okej att gå därifrån. Dessa är några vanliga exempel, men en tvångstanke kan vara nästan vad som helst, och handlingen eller ritualen som används för att mildra ångesten likaså.
Känner du igen dig i detta? Det betyder inte nödvändigtvis att du har OCD, för vem som helst kan ha en tvångstanke! Ett eller några enstaka fall av detta betyder inte att du har en sjukdom. Om du däremot har svårt att fungera i vardagen eller förlorar väldigt mycket tid till att hantera dessa tankar, då låter det å andra sidan som ett sjukdomstillstånd, och ett som går att söka hjälp för. Det är heller inte alltid helt enkelt att skilja på vad som är personlighet och vad som kan vara ett sjukdomstillstånd. Om du tycker om att ha en viss ordning hemma har det inget med psykisk ohälsa att göra. Om du inte bjuder hem vänner för att du är orolig för att du ska behöva skicka hem dem för att de bryter mot din ordning, då börjar det bli ett hinder i din vardag. Om du tycker om att hålla rent är du inte sjuk på något sätt. Om du däremot ofta fastnar i att skrubba rent köksluckor i timmar i försök att få bort envisa eller imaginära fläckar, då tar det väldigt mycket av din tid och kan vara värt att få hjälp att hantera.
Hur kan detta se ut i populärkultur? OCD gestaltas ofta på ett skämtsamt sätt och används för att skapa humoristiska karaktärer. Det är vanligt att resten av karaktärerna anser att den med OCD ofta överdriver och är irriterande, och detta irritationsmoment hamnar oftare i fokus än att visa att karaktären med OCD faktiskt har några större svårigheter i sin vardag. Ett par exempel på detta:
Det kanske mest välkända exemplet är Sheldon i The Big Bang Theory. Han har inte nödvändigtvis OCD men hans tillstånd beskrivs ofta så av de andra karaktärerna i serien. Autism (som också medför tvångstankar och -handlingar) används som en annan förklaring till hans beteende. Jag förstår att detta är en komedi och att avsikten är att det ska vara roligt, men Sheldons tvångshandlingar används helt och hållet som comic relief, verkar kunna ha en fungerande vardag (jag vet att det är ett relativt begrepp), pekas ofta ut som irriterande och konstig, och samtidigt benämns det som OCD. Denna uppfattning sprider sig snabbt bland tittare som inte redan har en uppfattning om vad det handlar och leder till oförtående och ibland till och med förlöjligande attityder.
Ett annat exempel på a swing and a miss är Dr. Kevin Casey (spelad av Michael J. Fox) som dyker upp i två avsnitt av Scrubs. Han är en karaktär med uttalad OCD och i det första avsnittet där han medverkar får han ha några riktigt bra scener där OCD får visas som en sjukdom och inte ett skämt. I andra avsnittet han medverkar i är detta tyvärr som bortblåst och han har istället reducerats till en karaktär som bara är där för att vara ömsom märklig, ömsom rolig.
Jag vill också ge ett positivt exempel. Nyligen läste jag klart Turtles all the way down av John Green och som vanligt med hans böcker är jag djupt imponerad. Min upplevelse av den här boken kanske är särskilt upphöjd, som en läsare med OCD som läser ett porträtt av en person med OCD, skriven av en författare med OCD. Samtidigt är det en huvudkaraktär med personlighet både på grund av, trots och utöver sitt sjukdomstillstånd.
Här följer ett mer personligt resonemang om vad det är som träffar så rätt. Detta innehåller spoilers. Du har blivit varnad.
Huvudkaraktären Aza Holmes har OCD och har gått i behandling för detta en längre tid. Samtidigt har hon inte helt och hållet accepterat att behandlingen hjälper och delar inte med sig av allt som händer i hennes huvud för varken sina vänner, sin familj eller den psykiatriska vården. Objekten för hennes tvångstankar påminner inte alls om mina egna, men däremot hur de utspelar sig kan jag i väldigt stor grad känna igen mig i. Aza beskriver själv att hon inte väljer sina egna tankar, utan de bara är där, mot hennes vilja. Ibland blir tankarna till en spiral där hon fastnar. Hon försöker att inte låta sig övertygas av dem och hamnar då i en intern dialog med sig själv och sin tvångstanke. Att resonera med tanken är dock att ge den mer energi, vilket leder till att hon och tanken fortsätter allt djupare in i spiralen och det enda sättet att bryta den verkar till slut vara att utföra den tvångshandling som hänger ihop med tanken. Det blir den enda utvägen.
Det finns många porträtt av OCD i populärkultur. Nästa gång du ser ett exempel på detta kom ihåg att 1. det rör sig om ett sjukdomstillstånd och inte bara är en irriterande eller konstig person, och 2. bara för att du sett det på TV eller läst det i en bok betyder det inte att verkligheten ter sig på samma sätt.
