Kan man vara smart utan att vara intelligent eller intelligent utan att vara smart?

Som medlem i Mensa klassas jag som ‘intelligent’, men egentligen betyder det bara att jag har fått höga poäng på ett standardiserat test som mäter IQ. Testet som sådant mäter en mycket specifik förmåga att se samband och förstå sekvenser, en förmåga som man sannolikt använder i många processer i livet, men långt ifrån alla. Det säger ingenting om vem jag är, hur jag klarar mig i sociala sammanhang, om jag har lätt för att göra mig förstådd eller om jag är en sympatisk människa eller inte.

Så vad är ett vara smart? För mig är att vara smart att ha förmågan att utnyttja intelligensen, att applicera den på saker i livet. Jag brukar säga att IQ är hur många legobitar du fick i din låda, men det betyder inte att du bygger ett snyggare slott än den som fick färre – bara att du har lite bättre förutsättningar. Jag har träffat både väldigt smarta och väldigt korkade människor både inom och utanför föreningen.
Att vara smart kan också vara förknippat till kunskap och erfarenhet. Ta uttrycket ‘street smart’ som exempel. Någon som har en helt normal IQ och som har bott mitt i Stockholm hela sitt liv skulle troligtvis klara sig (i alla fall inledningsvis) bättre i den miljön än en mensamedlem som aldrig har lämnat Överkalix. Naturligtvis gäller också det omvända. Likaså har de flesta en förmåga att bli lite smartare med åren. Det kan krävas en del dumheter för att komma dit.

Ibland får jag höra ‘jamen du som är så smart’… Jag brukar svara med ett citat från en kamrat: “Jag är inte smart – jag bara intelligent!”. Jag kommer osökt att tänka på klassiska rollspel där karaktärerna har begreppen intelligence (how well your character learns and reasons) och wisdom (common sense, perception, self-discipline and empathy).

Tycker du att det är en skillnad på att vara intelligent och smart? På vilket sätt?