Hur det känns att vara sådära smart? Vilken fråga. Vad ska man säga?

Nu var det ingen som frågade på riktigt, jag bara föreställde mig det. Men det gör ingen skillnad. Dels är jag inte så smart, 8551 svenskar är smartare. Men å andra sidan, hur troligt är det att jag upptäcker den tusende personen jag möter på trottoaren som faktiskt är smartare än jag? Jag vet, det är bara siffror, de ger ingen klar bild av hur det är.

Jag skulle kunna säga att jag känner mig annorlunda. Men det vore väl patetiskt, vem är inte annorlunda, liksom? Om jag skulle börja bre på med målande beskrivningar av hur det minsann är såå väldigt speciellt att vara så smart och koppla alla mina drag och egenheter till smartheten så skulle jag inte vara bättre än vilken astrologi-sida som helst. Nej, det är inte så lätt. Subjektiviteten is a bitch.

Några saker ändå.
– Samband och logiska följder är uppenbara men jag är den enda som ser det. Ibland är det så absurt att ingen annan ser, så att jag tvekar på mig själv.
– Jag ler eller skrattar åt ett skämt innan det är färdiglevererat och definitivt före andra.
– Om jag ska berätta om något intressant jag kommit på så kan jag ofta hamna i en situation där både jag och den andra känner sig besvärad, och jag måste backa och förklara grundligt och långsamt vad jag menar.

Smartheten finns i olika skepnader även om vi mäter den med samma måttstock. Somliga tänker hela tiden på högvarv och tusen tankar samtidigt, andra tänker sina tankar och associerar medan blixten släpper sin första morgonfis, en tredje grupp tänker obehindrat i abstraktioner och flera led. Det finns säkert flera skepnader men jag hör i alla fall till den tredje gruppen.