Kommer ni ihåg hur det var att gå på fest förr i tiden? Under middagen uppstod en diskussion om vilken film som var 90-talets bästa rom-com och Lisa utbrast ‘När Harry mötte Sally’! Försiktigt påpekade du att den kom redan 1989, men Lisa var envis och hävdade 1991 och ni kunde inte komma överens om vem som hade rätt. Under resten av festen kom frågan “vilket år kom ‘När Harry mötte Sally'” upp i diskussionerna till och från. Argumenten haglade och var alltifrån briljanta (och korrekta) till tveksamma, men troligtvis mycket mer underhållande. Klockan 01:32 kom tillslut någon triumferande springande med ett DVD-fodral i handen och kunde således avgöra striden. (Ja, den kom 1989.)

Vi förflyttar oss till nutid. Samma middag, samma fråga. Fem sekunder efter att frågan är ställd sitter tre personer med sina mobiler och googlar, 15 sekunder senare har vi svaret.

En (eller två) av människans viktigaste egenskaper är nyfikenhet och kunskapstörst. Hade vi inte ständigt velat lära oss förstå vår omvärld, veta mer, mer, mer och hela tiden drivas framåt så skulle vår utveckling stagnera. Det fyller en evolutionär funktion att vi hela tiden söker efter svar. Men det finns också en annan typ av kunskapssökande och det är den som tillfredställer vårt kontrollbehov.

Vi har i princip alla svar i fickan var vi än går. Vi behöver inte undra över hur gammal jorden är eller vilken temperatur ugnen ska ha när man gör potatisgratäng. Ska vi ha fest om fem dagar så kollar vi SMHI som talar om vilket väder det ska bli och så planerar vi att duka inne eller ute. Väntar vi barn så kan vi ta reda på hur många kromosomer barnet har eller om det blir en flicka eller pojke. Tryggt, säkert och framför allt – vi har kontroll. Tycker vi.

Jag tror benhårt på att du förlorar någonting varje gång du vinner något. Vad förlorar vi i den här världens informationssamhälle där vi ständigt förväntar oss att svaren på våra frågor ska finnas där? Var det inte liiiite roligare att munhuggas en hel kväll och fundera på när den där filmen kom ut? Och om man alltid har receptet på potatisgratäng tillhands så har man inte chansen att uppfinna en helt ny, underbar maträtt bara för att man sköt lite från höften. Hoppsan, det blev en pojke! Tja, han är sannolikt bedårande i rosa. Varför har vi ett sådant enormt behov av att hitta svaren på så många parametrar som möjligt i våra liv? Vad skulle hända om vi blundade och hoppade lite mer?

Som Tomas Tranströmer skrev:
‘Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.’