Att vara dryg kanske inte är så charmigt. Oftast inte. Jag menar alltså dryg utifrån en hög intelligensnivå. Läste Sam Sundbergs artikel i SvD:
https://www.svd.se/bakom-kulissen-hos-mensa-smartskallar-och-javla-idioter och kom att tänka på detta med att vara dryg.

Det är inte svårt att komma på situationer när man irriterar sig på sina medmänniskor, medtrafikanter, kundvagnsmarodörer, sportjournalister (förlåt), … Det finns ibland en sådan inkompetens, oförmåga, respektlöshet eller rent av dumhet. I vissa situationer. Jag tror de flesta har några egna exempel.

Oavsett hur rätt vi själva har, hur moraliskt och logiskt vi kan rättfärdiga vår egen irritation så skiljer den sig inte på något avgörande sätt från den irritation som den högt intellgenta kan känna; irritation över korkat beteende t.ex.

Visst, jag håller med, det finns mycket att vrida och vända på här; t.ex. begreppet intelligens och vad det innebär. Kan man inte bete sig som en idiot och ha hög IQ? Självklart. Är det inte en hel del in-group/out-group-känslor som påverkar? Dunning-Kruger-effekten då? Bekräftelse-bias? Självklart, självklart, självklart.

Men jag skulle ändå säga att den o-charmiga drygheten som dyker upp då och då hos högintelligenta har ett visst berättigande. Och den uppvägs med rejält mycket charm.