Jag har spelat nästan alla Pokémon-spel sen de första kom ut på engelska under mitten av 90-talet och är alltid förväntansfull när nästa generation av spelen är på ingång. Att springa runt i det höga gräset i förhoppningen att nästa varelse är den där sällsynta som jag letat efter i en kvart. Vad det är som är så lockande med det kan jag nog inte svara på. Det är ju inte ens riktigt gräs.

Där kommer Pokémon Go in i bilden. För den som missat detta (var har du varit?) så är Pokémon Go det mobilspel som lanserades i Sverige för snart en vecka sen och som låter dig leta efter pokémon i den riktiga världen. Appen använder din gps för att hjälpa dig hitta var en pokémon gömmer sig och sen din kamera för att fånga den. Du kan samla dem, träna dem, och förstås utmana de gym som finns utspridda över världen för att sen bli deras regerande mästare och behöva försvara dig mot alla utmanare. Trots serverproblem och brist på information från Nintendo/Niantic som ger ut/utvecklar spelet har det blivit omåttligt populärt i alla länder där det lanserats. Om du tycker att folk i din omgivning tittar på sina skärmar ännu mer nu än förr så finns det en anledning.

Vad är det som gör det här spelet så populärt då? Det är inte ett speciellt imponerande spelsystem i grunden och det fungerar sällan som det ska på grund av mängden spelare och bristen på serverkapacitet. Vad är det som får så många att fortsätta spela, trots dessa motgångar?

För att det är på riktigt. Kind of. Det är ju inte på riktigt, men när du genom mobilkameran ser hur en Weedle sitter på bordet i ditt kök, eller när du följer den där Dragonite på din radar och sakta men säkert triangulerar dess position, då är det Du som gör det. Inte en person på en skärm. Det är en slags virtual reality. Helt utan glasögon och annat. Bara en mobilskärm. Och du.
(Det hjälper förstås marknadsföringen att Pokémon redan är världens fjärde bäst säljande spelkoncept.)

Sedan jag började spela spelet har jag gjort några intressanta observationer:

1. Den mest uppenbara: Vi som spelar rör på oss. Mycket. Inget annat spel har fått mig att gå mer än 40 kilometer på en vecka. Min stegräknare blir trött. För mig, och många andra gamers, är detta en enorm vinst i en annars så stillasittande hobby. Mer om detta finns att läsa i ett mindre tvivelaktigt debattinlägg på en annars ganska tvivelaktig site.
2. Pokémon bryr sig inte om avspärrningar och andra hinder. Det gör inte alla spelare heller. Jag anar en ökning av civil olydnad.
3. Det syns tydligt vilka som är ute och spelar spelet. Många spel har en stor social del men Pokémon Go spelas av hela ditt grannskap, var du än bor. Du kommer att, i verkliga livet träffa och lära känna andra spelare. Dessutom ger det dig ofta fördelar att spela i grupp. Win win.
4. Du som spelar Pokémon Go, se dig för! De flesta Go-spelare kan berätta om första gången de gick in i en stolpe för att de var djupt inne i spelet. Allvarligare saker än så kan och kommer sannolikt att hända, trots att spelet uppmanar dig att hålla koll på din omgivning.
5. Pokémon Go slukar ditt mobilbatteri. Många återförsäljare har redan sålt slut på bärbara laddningsstationer och extrabatterier. Låt oss använda detta för att driva på förbättringen av våra mobilbatterier! We have the technology!

Har du gjort egna observationer? Överensstämmer de eller går de emot med mina? Eller har du mot förmodan inte prövat än? Alla är välkomna i kommentarerna?

Jag och min flickvän kommer i morgon (fredag) kväll tillsammans med ca 10 000 spelare (som tackat ja på Facebook) befinna oss vid Gärdet i Stockholm kl 19 och gå på Pokémon-jakt. Vi kommer bära rött (go Team Valor!) men alla spelare i alla lag, nya som gamla, är välkomna!

Imaginary Castles

(Jag har ingen anknytning till Nintendo eller Niantic. Allt jag skriver här är min egen åsikt och inget annat.)