Hemlösa
Jag hamnade idag i en diskussion om hemlösa i Sverige. Någon sa att vi som samhälle lägger flera hundra tusen kronor om året på varje enskild hemlös person. Min första tanke är att det kan ju inte vara sant. Det låter helt orimligt mycket. Själva beloppet är inte rimligt.
Jag fick lära mig i skolan att när man gör en uträkning och får fram ett svar så ska man avsluta med att titta på om slutsiffran verkar rimlig. Om jag tror mig räknat rätt men svaret ändå blir att det är 1,3 meter till solen (som jag fick det till på ett prov på gymnasiet), så ska man se över sin uträkning.
Så väl hemma satte jag på en kopp kaffe och surfade fram lite information om hemlösa och kostnader. Boverket har förvånansvärt mycket och detaljerad information om det här.
Jag fick en ganska tydlig bild av att vårt samhälle lägger kring 340.000 skr för boende och det mest basala för att vardagen skall funka för alla hemlösa.
Nu ska väl inte det jämföras med 1,3 meter till solen men det känns ändå ganska orimligt. Att vi lägger så mycket pengar och då inte ens lyckas skapa permanenta boenden, en hel del bor på härbärgen och vissa nätter får man inte ens det utan sover på gatan (vilket i och för sig inte kostar något för samhället).
Jag tänker att om någon gav mig 240.000 kr och frågade om jag kunder fixa boende, mat och kläder åt en person i ett år, så känner jag mig ganska säker på att det skulle gå. Varför skulle jag göra det då? Tja antingen för att jag bryr mig om andra människor som behöver hjälp eller för att jag kan få behålla de 100.000 som blir över.
Det vore intressant att se någon grupp våga testköra det här. Säg att man låter ett litet team om 10 personer få som uppdrag att sköta boendet för 100 hemlösa, för en budget kring 34 miljoner. Se om de kan klara det. De skulle då ha fullt betalda heltidsjobb som ingick i den budgeten.
Fast det låter lite för enkelt. Om det var lösningen så hade varje kommun i landet redan tillsatt ett sådant team. Sanningen är väl att det finns fler variabler här. Lösningen måste tex hålla i många år, det här kan inte vara någon engångslösning eller quickfix.
Ju mer jag satt mig in i det jobb som görs i våra kommuner och av staten, desto mer imponerad blir jag av hur mycket det är som faktiskt funkar. Jag vet att det som står i tidningen inte låter bra. Fast ingen tidning skriver ju heller att 99% av alla hemlösa får någonstans att bo varje natt. Vanliga rutiner som funkar är inte särskilt spännande att läsa om i tidningen.
Ja, vi har ju ändå ett relativt välfungerande system. Blir man hemlös i t.ex. U.S.A. får man troligen sova på gatan. Har man tur får man plats på något ideellt härbärge en gång i veckan eller så. Det trots att U.S.A. har fler ideella organisationer för hemlösa än Sverige. Har man varit i t.ex. San Francisco ser man problemet klart som dagen. Flera centrala gator har, princip, helt tagits över av hemlösa och psykiskt sjuka eftersom de inte har någonstans att ta vägen. De tigger, sover, går på toaletten, silar; allt på trottoaren, medan invånare och turister rynkar på näsan