Hur ofta ska man egentligen luras?
Hur ofta ska man egentligen luras, och är det ens ett rationellt val att lura någon?
”Människor som är förenade i ett samhälle får viktiga fördelar som de inte kan uppnå var för sig, och därför är det ett rationellt val att bilda ett samhälle. Vi förmodas fortsätta att bekräfta detta rationella val när vi ser vilka fördelar vi får av att upprätthålla samhället och dess regler. Men, om vi följer logiken i ett strikt rationellt synsätt, kommer vi fram till den motsatta slutsatsen. Om det var så att människor handlade utifrån rent rationella grunder, skulle de aldrig vara kapabla till att gå samman för att bilda ett samhälle över huvud taget. […] Problemet är, som Durkheim påpekade, hur ett sådant kontrakt mer exakt skulle ha förhandlats fram. Varje kontrakt är nämligen i realiteten två kontrakt.
Det första; är det som vi medvetet upprättar – som att grunda ett samhälle, bilda en regering, etablera en organisation, eller komma överens om att leverera varor till ett visst pris.
Det andra; är ett dolt kontrakt. Det underförstådda kontraktet att du och dina partner ska lyda reglerna i det första kontraktet.
Detta medför en dold innebörd, något som varje realistisk affärsman och varje slipad politiker torde vara medvetna om: möjligheten att någon försöker luras. Därav för att det ska vara mödan värt att ingå i ett kontrakt måste man vara säker på att den andra parten kommer hålla sin del av uppgörelsen.” – Collins, Den Sociologiska Blicken, 2018.
Collins slutsats leder till följande; rationellt sett har du mest att vinna på att alltid lura din partner. Detta då om din partner är ärlig kommer du alltid att vinna och aldrig förlora, och även om din partner skulle lura dig så har du åtminstone inte förlorat något, då om ingen av er satsar något, ingen av er får ut något – så är ni tillbaka på ruta ett. Dock bör här uppmärksammas att Collins slutsatser enbart är giltiga då man ser till situationell rationalitet och inte överskridande rationalitet; där den situationella är precis som det låter, för situationen, medens den överskridande är rationaliteten vilken appliceras för interaktioner vilka förväntas vara återkommande.
Ser vi till Robert Axelrod’s bok ”The Evolution of Cooperation, 1984″ kan vi utläsa individers och gruppers förhållningssätt just när det kommer till överskridande rationalitet. I denna redogörs för principen att dem vilka alltid luras utesluts från de sociala kontrakten och därmed tappar rätten att delta i vidare sociala evenemang, medens dem vilka luras ibland vinner större delen av kakan beroende på att dem under vissa förhållanden går att förhandla med – samt där dem i gruppen vilken alltid visar tillit till sin partner, sakteliga förlorar sina tillgångar till föregående grupp. Därmed följer att Collins analys av sociala band som icke-rationella är felaktig, detta i det att den förutsätter att gruppen vilken luras kommer att ta med sig den största delen av kakan från bordet. Istället ses här denna grupp bli isolerad, föraktad, och exkluderad från samtliga förhandlingar i framtiden – och förlorar därmed mer än vad dem vinner utifrån deras handling.
Så vad ska man egentligen ta med sig ifrån detta? Det är egentligen bara en fråga om hur rationell du är som individ; då om du kan välja mellan att luras och att hålla ditt löfte, så är den mest rationella strategin att luras – förutsatt att denna är situationell. Då genom att luras kommer du i värsta fall att inte förlora någonting, och i bästa fall vinna en hel del.
Tyckte det kunde vara lite komiskt att avsluta med en bild på Försäkringskassan, för vem har inte känt sig lite lurad av dem ibland?
